 |
|
|
|
Örternas kraft
|
|
Under tusentals år har örter odlats och använts som föda, medicin, smakförbättrare och till och med som skydd mot onda makter. Örter var oumbärliga som botemedel mot en mängd krämpor och sjukdomar och har därför alltid haft en given plats i trädgårdshistorien.
Idag har trädgården i huvudsak en prydande funktion, men förr i tiden lade man mycket större vikt vid nyttiga växter än vackra blommor. Uppdelningen i dekorativa och nyttiga örter började så sent som för några hundra år sedan. I alla tidiga civilisationer, t.ex. i Kina, Indien och Egypten, var örternas kraft det centrala i helandets konst. Hippokrates var känd för sina omfattande kunskaper om växter. Greker och Romare kallade örterna den "gröna medicinen" och följde de detaljerade föreläsningarna av Dioscorides på detta område. Denna grekiska militärläkare beskrev de medicinska användningsområdena för 600 växter i "Materia Medica", som under flera århundraden betraktades som den viktigaste medicinska litteraturen. Efter romarrikets fall föll den västeuropeiska medicinen i glömska.
Klostrens roll
På 500-talet blev trädgårdarna moderna igen. Speciellt i klostren odlades örter som mat och medicin och för religiösa ritualer. Klosterträdgårdarna bestod oftast av innegårdar omgivna av en pelargång. En av de mest berömda klosterträdgårdarna är den i Benediktinerklostret i schweiziska Sankt Gallen med örter som kyndel, fänkål, mynta, persilja, rosmarin, salvia, ruta och även plantor som iris och lilja. Avlägset belägna kloster var självförsörjande och odlade grönsaker, örter och frukter samt växter som innehåller färger eller oljor, desinficerande örter och örter för ölframställning (såsom t.ex. rölleka, pors, libbsticka, renfana och rosmarin).
Sjukvården sköttes ofta av munkar och nunnor. De skrev ut recept till patienter och kunskaperna om örternas medicinska effekter spreds sakta utanför klostrens murar. Fattiga människor odlade sina egna läkeörter medan de rika köpte såväl läkeörter som doftörter att sprida runt i bostäderna.
När ansvaret för sjukvården togs över av samhället kunde apotekarna anlägga sina medicinalträdgårdar i städerna eller deras omgivning.
Örter
Med början i slutet av medeltiden skrevs allt fler böcker om örter. "The Herbal" av de brittiska författarna John Gerard och Nicholas Culpeper var den mest välkända. Örter och kunskaper om örter byttes mellan klostren och skrevs ned i böcker. Det var inte alltid att detaljerna i dessa böcker överensstämde med sanningen och en del historier spreds som löpeldar. I många böcker hävdades t.ex. att den som grävde upp en mangroverot skulle falla ned död på fläcken.... Men örterna blev i allt större omfattning officiellt accepterade och användes som undervisningsmaterial i läkarutbildningen. Informationen blev mer vetenskaplig och illustrationerna mer noggranna. Under 1400-talet medförde boktryckarkonsten att kunskaperna blev tillgängliga för en mycket större allmänhet.
Örterna flyttar in i trädgården
Under 1600-talet betraktades trädgården som en kreativ fritidssysselsättning för de rika. Utöver örter innehöll trädgården ofta exotiska växter. Örter med mer estetiska värden, såsom t.ex. ringblomma och kamomill fick mer framträdande platser i trädgården än läkeörter som mynta och såpnejlika. Ibland bannlystes örterna helt från trädgården. Endast de som uppskattades i köket fick vara kvar.
I vårt nya millennium tycks trenden vara att flytta tillbaka örterna till våra prydnadsrabatter.
|
|
|
|
|
|
|
|
|